Jägerskiöld Stig, Holger Schildts förlag, 1967
Gustav Mannerheim 1918. 1. painos. 1967.Mannerheim fick ett formellt förordnande till överbefälhavare den 16 januari 1918 och satte upp sin stab i Seinäjoki som låg invid den viktigaste kommunikationsvägen mellan de vita stödområdena och senaten, vars verksamhet flyttats till Vasa. Staben bestod av finländare som hade tjänstgjort i ryska armén, och fick till förstärkning ett antal frivilliga stabsofficerare från Sverige, vilket hade stor militär och även politisk betydelse.nnPostin uudet hinnat 15.2.2016 alkaen:Posti- ja toimituskulut pakettina 8,10¤ v. 2016.Mannerheim fick ett formellt förordnande till överbefälhavare den 16 januari 1918 och satte upp sin stab i Seinäjoki som låg invid den viktigaste kommunikationsvägen mellan de vita stödområdena och senaten, vars verksamhet flyttats till Vasa. Staben bestod av finländare som hade tjänstgjort i ryska armén, och fick till förstärkning ett antal frivilliga stabsofficerare från Sverige, vilket hade stor militär och även politisk betydelse. Mannerheim ville inte ha tyskar i staben, och Tyskland var heller inte berett att skicka soldater till Finland före freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918. Då Tyskland sedan beslöt att bidra till lösningen av situationen i Finland och skickade dit Östersjödivisionen under general Rüdiger von der Goltz, måste Mannerheim av politiska skäl ändra strategi.
 Kriget började i Österbotten som ett ”frihetskrig” med avväpningen av flera ryska garnisoner. Detta hade stor betydelse, inte bara för att man skulle kunna skaffa vapen och etablera ett stödområde i norr utan också för att legitimera kampen som helhet. Mannerheims avsikt var att skapa en armé och utbilda den samt skaffa vapen från Sverige eller annanstans ifrån. Värnplikt infördes därför. Då den tyska interventionen närmade sig beslöt han att snabbare än planerat erövra det röda fästet Tammerfors, vilket lyckades efter hårda strider och stor ömsesidig manspillan. Samtidigt avancerade den vita armén i Savolax mot söder, och högkvarteret flyttades till S:t Michel. Möjligheten att de vita ryssarna med hjälp av de västliga ententemakterna förr eller senare skulle försöka kväsa bolsjevikregeringen och att Finland skulle delta i den operationen var en tanke som säkert föresvävade Mannerheim hela tiden.
För att framhäva frihetskrigets finska, icke-tyska karaktär tågade Mannerheim den 16 maj 1918 i spetsen för sin ”bondearmé” in i Helsingfors och höll en segerparad. General von der Goltz och hans styrkor hade nämligen en månad tidigare besegrat Helsingfors röda regering och styrkor, och i Helsingfors rådde starka protyska stämningar. Mannerheim motsatte sig nu senatens politiska och militära Tysklandsorientering, som höll på att föra Finland in i den tyska maktsfären, i syfte att få en säkerhetsgaranti mot Ryssland och de egna röda. Då senaten inte gick med på Mannerheims krav, lämnade han Finland den 1 juni 1918, övertygad om att ententen ändå skulle segra.
http://www.blf.fi/artikel.php?id=625