Jägerskiöld Stig, Schildts, 1969
Riks föreståndaren, Gustav Mannerheim, 1919.Den största frågan under Mannerheims tid som riksföreståndare var hur man skulle förhålla sig till de vita ryssarnas strävan att återerövra Petrograd, vilket troligen skulle ha lett till bolsjevikregeringens fall. Mannerheim förordade Finlands deltagande i en operation, men förhandlingarna med de vita ryssarna blev svåra.nnPostin uudet hinnat 15.2.2016 alkaen:Posti- ja toimituskulut pakettina 8,10¤ v. 2016.Hösten 1918 förhandlade Mannerheim i London och Paris, och då Finlands regering måste ombildas efter det kejserliga Tysklands fall, kallades Mannerheim till temporär utövare av den högsta makten som riksföreståndare. Det skedde i enlighet med 1772 och 1789 års regeringsform, eftersom en ny regeringsform – som hade aktualiserats 1917 – ännu inte antagits. Till stöd för sin position och den ententeinriktning han representerade fick Mannerheim från de västliga ententemakterna en stor livsmedelsförsändelse som räddade Finland från hungersnöd. Under våren 1919 fick han Storbritannien och Förenta staterna att erkänna Finlands självständighet och Frankrike att återuppta de fransk-finska förbindelserna som tillfälligt låg nere. Med dessa erkännanden och statsbesök i Stockholm och Köpenhamn samt andra symboliska åtgärder bidrog Mannerheim till att befästa Finlands nya suveräna ställning. Målet var att knyta Finland till segermakterna Frankrike och England samt till Sverige.
 Den största frågan under Mannerheims tid som riksföreståndare var hur man skulle förhålla sig till de vita ryssarnas strävan att återerövra Petrograd, vilket troligen skulle ha lett till bolsjevikregeringens fall. Mannerheim förordade Finlands deltagande i en operation, men förhandlingarna med de vita ryssarna blev svåra. Dessa kunde varken utlova någon form av folkförsamling eller erkänna Finlands självständighet. Då skärmytslingarna vid gränsen på Karelska näset fortsatte, i synnerhet i juni 1919, försökte aktivistkretsarna locka Mannerheim att använda sin monarkiska makt till att inleda en offensiv, men Mannerheim, som inte fann tillräckligt politiskt stöd i Finland för projektet, gav inte sitt bifall.
 Mannerheim stadfäste den 17 juli 1919 den nya regeringsformen, som hade kommit till som en kompromiss i riksdagen. Han deltog inte direkt i debatten om regeringsformen, men han hade redan i ett tal den 16 maj 1918 av inrikes- och utrikespolitiska skäl förespråkat en stark regeringsmakt. Eftersom monarkiprojektet på hösten hade knutits till Tyskland som lidit nederlag och man inte genom kungaval kunde få någon annan stormakt att ställa upp som garant för Finlands säkerhet, blev enda möjligheten en kombination av parlamentarism och monarki: en presidentcentrerad republik, som har karakteriserats som en valmonarki. Presidenten tilldelades i regeringsformen en så vidsträckt rätt att utfärda förordningar och vissa andra befogenheter att dessa aldrig togs i fullt bruk. 1919 års regeringsform kom till i en tid då det pågick inbördeskrig i Ryssland och det rådde krigstillstånd mellan Finland och Ryssland. Den visade sin funktionsduglighet särskilt i utrikespolitiskt svåra tider.
http://www.blf.fi/artikel.php?id=625